entvåtrefyrafemsexsjuåttaniotio

då var det gjort. en massiv förälskelse i joachim triers två filmer reprise och oslo 31 augusti. lite magont på köpet men det är inte mer än rätt. äkta. på riktigt äkta. och fint och hemskt inlindat i varandra. sånt lämnar spår.
 
reprise
 
 
 
 
 
oslo 31 augusti
 
 

rivs och klöser

det gör ont att sakna såhär, hela tiden.


fint som snus

känslan av att spendera en helkväll med en bästa vän och prata om precis allt - trygghet blandat med lycka och tillsatt värme samt ett kilo trivsel och en nypa såhärbordedetalltidvara.


ju fler böcker i rad, desto bättre

jag byter en bokserie mot en annan. hungerspelen mot sagan om is och eld. jag hade tänkt något helt annat i sommar, men det blev såhär. jag har försökt se vinsten med att jobba när alla andra är lediga. det har gått sådär. nu, efter en fisketur med mamma och storebror och en massa sms om att vänner kommer till mig i augusti gör det lite mer överkomligt. och att min älsklingspojke kommer hit, sånt gör mig gjad i hjärtat.

ultrarapid.

och så blev det sommar och jag reste till värmen och kom tillbaka till regnet och började jobba på ett jobb som får mig att undra ifall min utbildning inte borde vara femtio år längre och så kom min älskling och jag sken upp trots bipolärt väder och vi åkte till mormor och morfar som gör en glad i hjärtat och firade midsommar med de bästa vännerna i världen och dagen efter myste vi till ett star wars-maraton och sedan åkte han hem och det är så himla svårt att sova själv trots den nya sängen som är snäll mot ryggen för det inte finns någon som håller om en längre eller någon att pussa på morgonen. tur är väl då att bästisen i amerika kommit hem, att ingela jobbar i samma stad, att josephine finns nära, att storebror inte är så långt borta längre och att en katt (om än tidsbestämt) flyttat in i mitt hus.

-

i en massa veckor nu har mitt liv existerat i någon form av packningsfas (uppochnerochrullaruntitvättmaskinenochomochomigen). jag har farit och flängt så mycket att jag nätt och jämnt hunnit packa upp kläderna förrän de ska ner i resväskan igen och tas upp igen på annan plats. jag sa tråkigt nog, men bestämt nej till en konferenshelg i umeå för psykologstudenter nu för att jag skulle få landa lite och fira min sötpojke på födelsedagen innan jag far ner till göteborg på torsdag. jag ser fram emot det skrämmande mycket. att få tassa runt i huset i hagen igen, att dricka förfärligt många koppar kaffe och te för att det finns alldeles för mycket att ta igen med alla olika människor man inte träffat på snart ett år. när jag tänker på alla dem vill jag så gärna stanna längre. kanske blir man aldrig klar med göteborg. det kanske är så. men samtidigt finns en så himla stor del av mig kvar här, i min säng mellan täcket och lakanet mitt uppe i en icke-avslutad kram, i alla fall så länge han inte är med mig. det vet jag att jag aldrig kommer vilja bli klar med.
hur som helst ser jag till och med fram emot de snabba träffarna med storebror när jag ska byta från ett tåg till ett annat. och givetvis att få umgås med mina allra allra bästa vänner flera dagar i rad.
och just det, sen ska jag visst till grekland också!

before you kiss me you should know - papa was a rodeo. oh, what a coincidence - your papa was a rodeo too.

att få träffa två av de absolut bästa vännerna på jorden i två dagar i rad gör magen bubblande av lycka. fy sjutton vad fint det är att kunna skratta som tusan på grund av samma humor, prata om saker och bli helt förstådd för att vi känner varandra så himla bra och längta tills nästa gång då vi kan göra precis samma sak igen. det är verkligen få gånger man mår så bra som med dem.

i thought i understood it,

en avbild av precis hur det känns. och precis så känns det under en timme, trettio minuter och två sekunder. den kryper in i hjärtats små vrår som ännu inte är ockuperade och sprängs, för att sedan samla ihop de små små bitarna och pussla ihop allting. för det är precis vad som händer. explosioner och ihopplåstring.

you you you you you

- jag tror att jag älskar dig.
- jag tror att jag vet att jag gör det.

hujedamej.

jag är på barnrumpehumör och vill bara äta glass, gråta, kolla på en fin film och få en hård kram av pojken jag är kär i (han som är så himla fin och meddelar att han minsann ska komma så fort han bara kan för att jag visat minsta spår av ledsenhet). jag orkar inte ens tänka på alla saker jag blir besviken på hos människor nu (rättelse: mänskligheten). blä.

if the businessmen drink my blood / like the kids in art school said they would / then i guess i'll just begin again / you say, "can we still be friends?"

när ord som svar på ord är det som behövs finns det ingenting värre än motsatsen. tystnad kan verkligen göra repor på hjärtat. särskilt om tystnaden indirekt innebär att någon förmodligen blev sårad. den tystnaden hugger i samvetet (trots att det är rent som alsolsprit). om tystnaden blir mer utdragen än så bjuder osäkerheten in sig på te och värgrar gå, och det enda samtalsämnet under tiden är kommer sakner någonsin bli som förr? om ens lite? den tystnaden tär på hoppet.
den klokaste människan jag vet sa att tystnaden är fullkomligt nödvändig för att smälta informationen och för att ett svar någonsin ska kunna formuleras. det är förståeligt. det är också förjordat påfrestande för en person (jag) med ett extrembehov att prata sönder (näst intill allt) och med det mest ömtåliga samvetet jag vet.

"i had a bloody paw when they found me and carried me in a towel to the.. cageatorium. it was not cool there".


"they came back and they petted me. and i accidentally made the sound that means i am cat which is belonging to you. and upon making the sound i felt it to be true. it was a warm type of feeling which would be unwise to have outside at night. but it suddenly seemed that i would not be outside at night ever again"



för en oklar men inte så värst lång tid sedan välkomnade jag en film att flytta in hos mig. faktiskt. utan riktig överdrift. the furure av miranda july bor numer här, tillsammans med mig och många andra saker jag älskar, intresseras och inspireras av och avundas på en area av tjugosex kvadratmeter med kokvrå. och vi har det fint.

brus i tystnad.

jag och ingela är sådär fantastiskt osjälvständiga vad gäller elektronik. det är förbaskat kul. vi åker till elektronikvaruhus tillsammans för att köpa likadana datorer (vi hade haft tvillingdatorer nu med om det inte vore för att min tappade livslusten och jag kan, i mitt oförstånd, ha begått vållande till annans död i form av passiv dödshjälp. jag är fortfarande chockad, sorgsen och vägrar acceptera min eventuella hand i spelet). vi går tillsammans till vår gemensamma telefonoperatörs tillhåll för att förnya våra abonnemang och välja likadana telefoner, år efter år. den här gången, då vi nu bor i olika städer, skedde det hela via telefonkontakt, och vi upprätthåller de gamla fina vanorna ännu i 24 månader.

och jag råkar längta förfärligt mycket tills den dagen hon kommer hit till mig i min lutande stad för att andrahandshandla, gå på isen och dricka en oförklarlig mängd te. bästaste bästa.

charles och draken.

idag är en förbaskat trevlig dag; jag upptäckte att min lärare skrivit alfabetets första bokstav på min tentamen. sådant är himla trevligt. jag skaffade mig en elektronisk i-landspryl och blev paff. det är också trevligt, ty det innebär att jag kan tävla i bokstavslekar mot min far trots att vi är flera flera mil ifrån varandra samt att jag och draken kan spela vår eminenta kvällsyatzy trots att batterierna tar slut på hans manick. jag vet inte om det finns trevligare saker än så. jag har insett att tiden går så himla fort och att bästisingela snart kommer och hälsar på. och det är så trevligt att jag hoppar av glädje. några dagar senare åker jag till hemstaden för att prata med människor om jobb och för att umgås med bästisjossan, morföräldrar, storebror och föräldrar. och det ska bli så trevligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
ps. om jag någon gång får för mig att skriva en barnbok skulle den heta charles och draken. dock tycker jag mer om att förundras över hur finurligt och fint andra skriver, så egentligen vill jag läsa en bok som, utan min ansträngning, redan heter så.
det var det.

på riktigt

jag förstår inte ett dugg egentligen. det är nästan på gränsen till en nödvändighet med nyp i armen för att reda ut ifall detta sker i verkligt, vaket tillstånd eller om det hör till en av de där förskönande drömmar jag sysslar med om nätterna ibland. det är trevligt när den lätta smärtan i armen påpekar att den förfinande drömmen och det som faktiskt händer är tvillingar. nej. inte tvillingar. kloner. nej. inte det heller. utan exakt samma sak. för saken är att jag bara kunnat drömma om det som sker precis just nu. snart knackar det på min dörr. jag kommer springstudsa dit för att öppna (hade ytan mellan soffan och ytterdörren varit längre än tre meter hade jag förmodligen försökt mig på barnsliga hoppsasteg). där kommer han stå och le det där stora fina leendet som bara han kan och hjärtat kanske kommer stanna till för en sekund, bara för att efteråt slå i dubbel takt tills han går ut genom samma dörr igen. och saknaden ersätter hans plats intill mig.

RSS 2.0